Denna magiska inspelning gjordes på Wembley Stadium 12/7 1986, och var en an två spelningar i London med vardera över 70 000 extatiska åskådare. DVD.n släptes inte förrän 2003 men har sålt fem gånger platina i USA, fyra gånger platina i Storbritannien och naturligtvis multiplatina runt om i världen sedan dess.

1986 stod det brittiska bandet Queen på toppen av sin fenomenala karriär. Vem av er har inte hört någon av låtarna (som naturligtvis spelas på denna konsert) ”A Kind Of Magic”, ”Under Pressure”, ”Another One Bites The Dust”, förtrollande och sorgliga ”Who Wants To Live Forever”, ”I Want To Break Free”, tankeställaren ”Is This The World We Created”, intelligenta “Bohemian Rhapsody”, “Radio GA GA” samt klassiska “We Will Rock You” och “We Are The Champions”?

Konserten är kvalitetsmässigt på topp och bjuder på ett rejält röj. Scenen är gigantisk och Freddie Mercury bemästrar varje cm av den. Brian May har flera långa och virtuosa gitarrsolon (ett är 9 minuter långt). Bandet har aldrig känts tightare än här.

Tyvärr lämnade Freddie Mercury (född Farrokh Bulsara – i Zanzibar) jordelivet fem år efter denna framgångsrika världsturné. Det var till stor del tack vare Mercury som Queen blev ett av världens mest populära band under 70-, 80- och 90-talet. Han hade en mycket speciell scennärvaro och ett gripande sätt att få publiken att sjunga med. Mercury hade en väldigt omfångsrik röst och prickade toner som de flesta bara kan nå i falsett. Mercury avled i lunginflammation i samband med aids den 24 november 1991.

Tyvärr har tidens tand tvingat mig till ett sämre betyg på den tekniska kvalitén på produktionen. Att inspelningen gjordes på 80-talet syns direkt. Dålig upplösning, dålig färgdynamik och ännu sämre kontrast gör bilden tidstypisk (positivt uttryckt). Ljudet förtjänar en bättre mix än den som ligger på denna DVD. Tyvärr blir det tunt och skränigt med för lite dynamik.

Vad gör dock det när DVD.n läggs i spelaren oftare än någon annan…

Musik: (4)   

Bild: (2)

Ljud: (2)

Denna konsert baseras på Phil Collins album “Going Back” och filmades i juni 2010 i den intima konsertlokalen Roseland Ballroom i New York. Phil Collins har här valt att dyka ner i soul- och Motown-klassiker som han själv älskade som tonåring. Han backas instrumentellt upp av musiker som gjorde Motown känt. Från The Funk Brothers kommer Bob Babbitt på bas samt Eddie Willis och Ray Monette på gitarr. På scenen ser du även två trogna scenmusiker från tiden med Genesis; Chester Thompson på trummor och Darryl Stuermer på gitarr.

Några av låtarna som framförs är: “Ain’t Too Proud To Beg”, “Dancing In The Street”, “Papa Was A Rollin Stone” och “You Can’t Hurry Love”.

Som sångare har Phil Collins alltid haft en mjuk, känslig röst, men han fungerar definitivt bättre som popsångare än som soulartist. Hans spröda tenorröst blir i längden lite ”gnällig” och enformig och man saknar den personliga röstkaraktären som många soulartister kryddar de utlämnande och ofta sorgliga sångtexterna med. Scenshowen är obefintlig och Collin står rätt upp och ner och framför låtarna med, i mina ögon (och öron), alldeles för lite engagemang.

Ovanstående (kanske väl kritiska) ord har kanske även sin bakgrund i att produktionen som sådan har en del uppenbara brister. Bilden är OK, men inte mer än så. Det här är ju en Blu-ray och som sådan borde bilden spraka av färg-, ljus- och skärpekvalitet. Så är inte fallet. Det blir definitivt inte bättre av att ljudet inte har mixats optimalt. DTS-spåret är tunt och dynamikfattigt och det bidrar säkert till att konserten upplevs lite intetsägande. Stereospåret är inte ett dugg bättre. Kanske skulle en fulländad bild- och ljudproduktion ha lyft konserten en aning.

Min respekt för musikern Phil Collins gör att framförandet ändå får en trea och inte den ursprungliga tvåan som jag hade tänkt.

Musik: (3)   

Bild: (4)

Ljud: (3)

Här presenteras den amerikanska jazzsångerskan Norah Jones (född 1979 i Brooklyn) i en konsertupptagning från House of Blues i New Orleans. DVD.n filmades i augusti 2002 och innehåller stora hits som "Don't Know Why" och "Come Away with Me".

Norahs debutalbum ”Come Away with Me”, som utgör låtfundamentet i konserten, blev en succé på Grammyutdelningen 2003 och gav henne också det åtråvärda priset i inte mindre än fem (5) kategorier (bl a de tunga priserna för årets album och årets artist). Den då 24-åriga sångerskan spåddes en lysande karriär i branschen. ”Come Away with Me” är en virtuos mix av pop, soul, och jazz. Sättet hon navigerar genom de olika musikstilarna är häpnadsväckande, framför allt med tanke på hennes ringa ålder.

Om man skall framföra någon kritik på den här produktionen så är det kanske att hon saknar rutinen som lyfter en konsert ett par snäpp. Hon har en lite introvert personlighet som lyser igenom i hennes försök att interagera med publiken mellan låtarna. Det blir oftast bara några få ord framförda med en lite sänkt blick och låg röst. Hon når tyvärr inte fram till, den ändå entusiastiska, publiken på det personliga planet, men kör totalt över den som väljer att blunda och lyssna på låtarna, med sin virtuosa pianoteknik och sin spröda men mycket tonsäkra röst.

Skivan innehåller två ljudspår - Dolby Digital Stereo och Dolby Digital 5.1 Surround. Den bästa mixen ur alla aspekter är DD 5.1 Den innehåller en myriad detaljer och en hyfsad dynamik (dock inte den bästa eller fläskigaste musikmixen du hittar). Bilden är helt ok baserat på DVD-formatets begränsningar. Inte den bästa svärtan eller skärpan, men den gör inte heller bort sig helt.

Musik: (4)   

Bild: (3)

Ljud: (4)   

”Sticky & Sweet Tour” är filmad under Madonnas åttonde turné. Turnén startade den 23 augusti 2008 i Cardiff (Wales) och upplevdes (bokstavligt talat) av drygt 3,5 miljoner lyckliga fans i 32 länder. De två konserterna i Sverige såldes slut samma dag biljetterna släpptes. Turnén ansågs vara den mest framgångsrika någonsin av en soloartist. Den näst mest framgångsrika turnén är ”Confessions Tour” med Madonna (!).

Denna inspelning inkluderar hela konserten i Buenos Aries. Den filmades under fyra dagar med en publik på över 256 000 personer.

Hela konserten är uppdelad i fyra delar: Pimp (där S&M är temat – tänk outfits, höftgung, läder, gummi, utmanande texter och gester), Old School (med Madonnas klassiska och välkända låtar – enligt mig den bästa sektionen i konserten), Gypsy (en fusion med zigensk och latinsk folkmusik och dans) och slutligen Rave (avsnittet med klara influenser från österlandet).

Konserten omfattar även (rätt så lägligt) ett avsnitt som flirtar rätt friskt med den argentinska publiken. Hon sjunker (naturligtvis) ”Don’t Cry For Me Argentina” med en fantastisk respons från publiken.

Annars är det CD.n ”Hard Candy” som står för huvudsakliga låtvalet. Albumet låg etta i 37 länder och innehåller disco och funk med ett fruktansvärt taktfast och suggestivt beat.

Inom parentes kan nämnas att turnén i Europa innehöll en hyllning (i form av ett dansnummer) till Michael Jacksons minne (saknas naturligtvis i denna produktion).

Madonna har alltid varit mycket kontroversiell (i hög grad medvetet)…

Det republikanska partiet i USA protesterade högljutt mot en rad uttalanden som Madonna gjorde på scenen mot presidentkandidaterna 2008 (John McCain och Sarah Palin). I Rumänien tag man illa vid sig när Madonna framförde temat Gypsy och passade på att kritisera bemötandet av Zigenare i Europa.

Konserten som helhet är ett inferno av ljud och ljus och är absolut bäst under de två första delarna. Den har en klar kvalitetsmässig nedgång i mitten och tar fart igen mot slutet. Tanten kan fortfarande…

Ljudet är bra men med en lite för bastung mix. En del av de musikaliska nyanserna försvinner i den dynamiska grytan. Bilden är skarp och kameraåkningarna riktigt snygga. Kanske zoomas Madonnas sköte in någon gång för mycket.

Musik: (4)   

Bild: (4)

Ljud: (4)

På sin konsertturné 2001 (kallad “One More Car One More Rider”) tog Erik Clapton med sig ett band bestående av de bästa jazzmusikerna i branschen. Vad sägs om namn som Steve Gadd på trummor och Chic Corea på keyboard. Man får inte heller glömma basisten Nathan East. Han har spelat på hundratals album och backat upp många världsartister. Som om det inte är nog har Erik även fått med sig Billy Preston som virtuost hanterar Hammondorgeln. Preston har kallats för den femte Beatlesmedlemmen efter sitt bidrag på albumen ”Let it Be” och ”Abbey Road”. Dessutom har han spelat med Aretha Franklin, Sammy Davis Jr., Quincy Jones, The Jackson Five och The Rolling Stones. Hepp!

Några av Claptons fantastiska låtar som framförs på konserten är ”Reptile”, ”Tears In Heaven”, ”Change The World”, ”My Father's Eyes”, ”River Of Tears”, “Hoochie Coochie Man”, naturligtvis “Cocaine”, “Wonderful tonight” och superhiten “Layla”. Det här är några av de bästa låtarna som någonsin skrivits (tycker jag i alla fall)…

Inspelningen visar en gitarrvirtuos som bara blir bättre med åldern och som förfinar sin teknik till fulländning. Konserten inleds med bluesig akustisk gitarr ackompanjerad (som grädde på moset) av hans skrovligt uttrycksfulla röst. Därpå släpper han den akustiska gitarren och greppar sin Gibson för en rad jazziga låtar tillsammans med sitt högkvalitativa band. Efter en halvtimma hänger han sin Fender Stratocaster runt halsen och lirar blues så det gungar i salongen. Ingen spelar blues som Clapton.

Utan överdrift vill jag påstå att det här är en av de bästa konserter jag har sett. Glöm att Clapton är en medioker showare. Det är inte främst det visuella intrycket som lämnar avtryck. Det är 128 minuter ren och skär audiell magi.

DVD-ljudet är kristallklart och mycket dynamiskt i DTS medan bilden håller en mycket god kvalitet. Mikrodetaljerna saknas kanske och svärtan blir lite urvattnad, men jag tror att jag blivit bortskämd med Blu-Ray. När DVD-formatet var allenarådande ansåg jag nog att bilden var utmärkt.

Musik: (5)   

Bild: (4)

Ljud: (5)