Eric Clapton inledde sin långa och framgångsrika musikkarriär i rockgrupperna The Yardbirds, John Mayall's Bluesbreakers, Cream, och Blind Faith. Personligen tycker jag att det är först när han släppte sitt soloalbum i mitten av 70-talet som han blommade ut till en av världens främsta rockgitarrister. Han är ensam om att ha blivit invald i ”Rock and Roll Hall of Fame” tre gånger – både som soloartist och som bandmedlem i två grupper (Yardbirds och Cream). Under sin drygt 40-åriga karriär har han fått ta emot 18 Grammys.

Eric Clapton är allmänt känd som en av världens bästa gitarrister med en mycket säregen teknik, men av sina branschkollegor är han också uppskattad som en av världens bästa och trevligaste samarbetspartners.

Det ultimata samarbetet ägde rum den 26 juni 2010 i Chicagos Toyota Park. Under endast ett framträdande samlade Clapton världens främsta musiker från tidiga bluesåren, över dagens hårdrock till framtidens fusionrock. Publiken på över 27 000 personer njöt i fulla drag.

Det gällde den tredje “Crossroads Guitar Festival”, där alla intäkter från den 11 timmar långa föreställningen oavkortade gick till ”The Crossroads Centre in Antigua” (ett behandlingshem och utbildningscenter som Eric Clapton grundat för personer med kemiska beroenden - han själv är sedan många år en nykter alkoholist och även behandlad narkoman).

I den här produktionen har man fångat 4 av de totalt 11 timmarna den varma sommardagen i Chicago. Fans i hela världen kan därmed njuta av några av konsertens höjdpunkter – Eric Clapton, ZZ Top (gubbarna rockar på fortfarande), Steve Winwood, BB King (synonym med blues), Jeff Beck, Sheryl Crow, Buddy Guy (tillsammans med Jonny Lang och Ronnie Wood från Rolling Stones), John Mayer (också han med en mycket speciell och virtuos teknik) samt många fler.

En del scener är filmade i fullt dagsljus (gassande solsken), medan slutet av maratonkonserten utspelas i strålkastarljus under en nattsvart himmel. Bilden är rakbladsskarp, men får naturligtvis den typiska konsertsvärtan först när strålkastarna får skapa dramatiska scenlandskap. Ljudkvalitén är okomprimerad i DTS HD Master-mixen och alldeles, alldeles … alldeles underbar. Den här inspelningen har man lagt ner många timmar på i studion. Sätt på skivan, vrid på volymratten och njuuuuuut!

Musik:    (5)

Bild:  (5)

Ljud:  (5)

Namnet på både albumet och konserten bygger på ett raljerande uttalande av Eaglessångaren Don Henley i samband med att gruppen splittrades efter inre motsättning 1980. På en direkt fråga om gruppen någonsin skulle spela tillsamman igen, menade han att gruppmedlemmarna säkert skulle hitta tillbaka till en fungerande kommunikation sinsemellan den dagen helvetet frös till is (man får väl anta att han menade att chansen var relativt liten).

Så fel han fick! 14 år senare (1994) lyckades de forna medlemmarna i Eagles (Don Henley, Glenn Frey, Joe Walsh, Don Felder, och Timothy B. Schmit) återförenas för att spela in både ett nytt album (mest med gammalt material och endast fyra nya låtar dock) och även åka på en dyr turné (dyr för biljettköparna alltså - för speciellt påkostad var inte scenografin). I början av konserten försöker Glenn Frey avdramatisera titeln på albumet/konserten (eller kanske bara skoja till det lite) när han säger "For the record, we never broke up; we just took a 14-year vacation”.

Konserten innehåller bl a följande välkända låtar: “Hotel California” (som inleder konserten I ett underbart förlängt och akustiskt framförande), “Tequila Sunrise”, “Help Me Through the Night”, “New York Minute”, ”The Last Resort”, ”Take it Easy”, ”Life in the Fast Lane”, ”Get Over It” och ”Desperado”. Konsertturnén rullade runt i världen från 1994 till 1996 och blev en av de mest framgångsrika i musikhistorien.

Musikernas spelstil är mycket avspänd och tillbakalutad och man märker direkt att herrarna har många års erfarenhet i bagaget. De känns inte alls ringrostiga och (de flesta) rösterna håller ännu.

Konserten inleds med ett antal låtar som framförs akustiskt med killarna sittande på stolar framför publiken. Ingen show att tala om alltså, men desto större kvalitet på framförandet. Därefter reser de sig upp och tar fram elgitarrerna och drar av resterande låtar med betydligt mera riv och tryck.

Den här DVD.n är en av de första musikproduktionerna som förpackar ljudet i DTS-format tillsammans med det traditionella stereospåret (i senare releaser har även ett Dolby Digital-spår lagts till). Som extramaterial finns låten "Seven Bridges Road" i högupplöst DTS-format (utan bild). Det som också gör den här produkten unik är att mixen placerar dig mitt i orkestern och inte i publiken (som det är brukligt). Det betyder att de olika instrumenten är placerade både runt om och även på din sittplats i soffan (!). Det är en mycket speciell upplevelse som leder till en intensiv inlevelse.

Det har gått några år sedan produkten släpptes på marknaden och det syns framförallt på bilden. Den är inte på absoluta toppnivå, men ändå skarp med bra färgbalans och dynamik. Ljudet är produktens absoluta clou. Här har DTS-spåret mixats till perfektion. Du får både en dunderdynamik (där din bas får spela med mycket luft) och ett mikrodetaljerat mellanregister och diskant. På riktigt hög ljudnivå kan diskanten upplevas lite vass, men det är en marginell anmärkning och du är troligen döv innan du når den aktuella ljudnivån.

Musik:    (5)

Bild:  (4)

Ljud:  (5)

Diana Krall, född i British Columbia (Kanada), började spela piano vid fyra års ålder och har hunnit med fem underbara album sen dess.  Hon debuterade med det kritikerrosade albumet ”Only Trust Your Heart”, som låg i top på Billboard Jazz Charts under hela 1998 och som gav Krall en första Grammynominering. Redan året därpå lyckades hon vinna en Grammy med sitt platinasäljande album ”When I Look in You Eyes” och hon blev också den första jazzartisten på 25 år med en nominering i kategorin bästa album.

Konserten ”Live in Paris” spelades in i på Olympia i Paris i december 2001, kort efter albumreleasen ”The Look of Love”. Med rätta kan man fråga sig om det blir bättre än så här. Talangfulla Krall kombinerar en uttrycksfull, tonsäker och kraftfull röst med en virtuos pianotalang. I bandet märks namn som Anthony Wilson (gitarr) och John Clayton (bas – lyssna extra mycket på hans häftiga basgångar). Hon får även en klangfull support av Paris Symfoniorkesters strängsektion.

Bland låtarna känns några väldigt väl igen medan andra, för mig, är lite mer anonyma (utan att för den skull bli tråkiga). Även låtar som skulle kunna upplevas uttjatade (t ex ”Cry Me a River” och ”S’Wonderful”) är arrangerade så att de ger ett fräscht och nytt intryck.

Kameran följer Krall utan att bli alltför närgången. Hon interagerar sporadiskt och endast spartanskt med sin publik. Det här är intim jazz när den är som bäst…

Bilden är skarp och detaljrik men saknar lite av dynamiken i färgerna. Ljudet finns tillgängligt både i Dolby Stereo 2.0 (utan lågbaskanal alltså), Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1 I det här fallet är det faktiskt hugget som stucket vilken mix man väljer – så länge det är en i 5.1 Vill du ha fram en myriad detaljer i musiken så väljer du DTS-spåret på bekostnad av den allra kraftfullaste basen.

Musik:    (4)

Bild:  (4)

Ljud:  (4)

I motsats till de klassiska och välrenommerade mastodontproduktionerna från gamla Pink Floyd, ser du här en nerskalad show från Royal Festival Hall i London 2001 med liten orkester och kör. I centrum står David Gilmour; en av frontfigurerna i det mytomspunna brittiska bandet Pink Floyd.

Gilmour framför ett antal presentationer av både eget material men naturligtvis även klassiska spår av Pink Floyd. Han öppnar med en längre soloversion (sång och gitarr av mästaren själv) av ”Shine On You Crazy Diamond”. Konserten tar ordentlig fart när klockorna i ”High Hopes” ljuder vackert. Bandet är mycket samspelt och individuellt excellent. Dynamiken i de bombastiska låtarna skapas med små medel och gåshuden infinner sig när Richard Wright och Bob Geldof gör sina gästframträdanden.

Den inledande låten repriseras mitt i konserten, men nu med full orkester, kör och elektriska gitarrer. Tjusigt…

Hela konserten har mera formen av en klassisk konsert än en rockshow. Publiken sugs in i Gilmours framträdande och sträcker sig som mest till applåder och lite visslingar. Det här är ingen konsert då publiken står upp och gungar fram och tillbaka i extas.

Sammanfattningsvis är det här en utmärkt konsert som borde tilltala alla fans av symfonisk rock i allmänhet och David Gilmours och Pink Floyds intelligenta kompositioner i synnerhet.

Bilden är skarp, färgmättad och i stort utmärkt. Den kan dock inte konkurrera med ljudet som här fungerar som en lärobok i dynamik, mikrodetaljer och en mix utförd med varsam hand. Jag skulle inte bli överraskad om Gilmour själv har ett finger med i mixningen. Det finns två ljudspår på DVD.n; en 5.1 från Dolby Digital (som du skall välja om du kan) men även ett stereospår som inte är mycket sämre…

Musik:    (5)

Bild:  (4)

Ljud:  (5)

Cher är den enda kvinnan som släppt singlar som har hamnat i 10 i topp-listorna världen över under de senaste fyra årtiondena! Under de över 40 år hon varit verksam har hon vunnit massor av priser för sin musik och var fortfarande aktiv (trotts titeln på den här produktionen) flera år efter denna konsert. Numera är det sällan hon syns i medier.

Konserten ”The Farewell Tour” spelades in i november 2002 framför en hysterisk publik i Miami. Den innehåller inslag från hennes breda repertoar: hennes erkänt musikaliska triumf, hennes framträdande i TV, teater och film (kanske inte hennes största meriter, men det visar på hennes oerhörda mångsidighet som artist) och även en speciell återblick på ”The Sonny and Cher Show” (TV-programmet som hon slog igenom i tillsammans med sin dåvarande man Sonny).

Produktionen är den tredje livekonserten som spelats in med Cher. Ursprungligen visades konserten på TV (NBC) och drog nära 17 miljoner tittare. Cher fick en Emmy för prestationen och videoproduktionen har sålt 3 gånger platina i USA och 7 gånger platina i Australien.

Många av hennes mest kända låtar rullas upp på ett pärlband: ”I Still Haven't Found What I'm Looking For”, ”Dark Lady”, ”The Shoop Shoop Song (It's in His Kiss)”, ”Strong Enough” och ”If I Could Turn Back Time” för att nämna några.

En konsert är inte en Cher-konsert om du inte får uppleva ständiga (och imponerande snabba) outfit-byten (i många fall är det nog en nätt överdrift att kalla dem kläder). Jag har inte koll på hur många gånger hon kommer in på scen med nya kreationer, men ett dussintal är det säkert.

Chers mörka, suggestiva och faktiskt även tonsäkra röst är väldigt speciell och du känner igen hennes sångstil direkt när du hör den. Det här är en show med stort ”S” och det är fullt ös från första tonen till sista diskodunket i ”Belive”. ”Tanten” är imponerande vig och ser respektlöst bra ut för sin mogna ålder.

Produktionen har en kristallklar bild och det är nästan ett måste med tanke på färgerna och ljusorgasmen på scenen. Jag har konserten på DVD men kan föreställa mig att det blir en ännu bättre och skarpare bild på Blu-ray.

Ljudet är klart och dynamiskt med bra djup och tryck i basgångarna (och de är många i detta diskoinferno). Produktionen innehåller både Stereo, Dolby Digital och DTS-spår. Även om upplösningen och detaljrikedomen i DTS-spåret är bäst så väljer jag här den bombastiska DD-mixen.

Musik:   (4)

Bild:  (4)

Ljud:  (4)