Namnet på både albumet och konserten bygger på ett raljerande uttalande av Eaglessångaren Don Henley i samband med att gruppen splittrades efter inre motsättning 1980. På en direkt fråga om gruppen någonsin skulle spela tillsamman igen, menade han att gruppmedlemmarna säkert skulle hitta tillbaka till en fungerande kommunikation sinsemellan den dagen helvetet frös till is (man får väl anta att han menade att chansen var relativt liten).

Så fel han fick! 14 år senare (1994) lyckades de forna medlemmarna i Eagles (Don Henley, Glenn Frey, Joe Walsh, Don Felder, och Timothy B. Schmit) återförenas för att spela in både ett nytt album (mest med gammalt material och endast fyra nya låtar dock) och även åka på en dyr turné (dyr för biljettköparna alltså - för speciellt påkostad var inte scenografin). I början av konserten försöker Glenn Frey avdramatisera titeln på albumet/konserten (eller kanske bara skoja till det lite) när han säger "For the record, we never broke up; we just took a 14-year vacation”.

Konserten innehåller bl a följande välkända låtar: “Hotel California” (som inleder konserten I ett underbart förlängt och akustiskt framförande), “Tequila Sunrise”, “Help Me Through the Night”, “New York Minute”, ”The Last Resort”, ”Take it Easy”, ”Life in the Fast Lane”, ”Get Over It” och ”Desperado”. Konsertturnén rullade runt i världen från 1994 till 1996 och blev en av de mest framgångsrika i musikhistorien.

Musikernas spelstil är mycket avspänd och tillbakalutad och man märker direkt att herrarna har många års erfarenhet i bagaget. De känns inte alls ringrostiga och (de flesta) rösterna håller ännu.

Konserten inleds med ett antal låtar som framförs akustiskt med killarna sittande på stolar framför publiken. Ingen show att tala om alltså, men desto större kvalitet på framförandet. Därefter reser de sig upp och tar fram elgitarrerna och drar av resterande låtar med betydligt mera riv och tryck.

Den här DVD.n är en av de första musikproduktionerna som förpackar ljudet i DTS-format tillsammans med det traditionella stereospåret (i senare releaser har även ett Dolby Digital-spår lagts till). Som extramaterial finns låten "Seven Bridges Road" i högupplöst DTS-format (utan bild). Det som också gör den här produkten unik är att mixen placerar dig mitt i orkestern och inte i publiken (som det är brukligt). Det betyder att de olika instrumenten är placerade både runt om och även på din sittplats i soffan (!). Det är en mycket speciell upplevelse som leder till en intensiv inlevelse.

Det har gått några år sedan produkten släpptes på marknaden och det syns framförallt på bilden. Den är inte på absoluta toppnivå, men ändå skarp med bra färgbalans och dynamik. Ljudet är produktens absoluta clou. Här har DTS-spåret mixats till perfektion. Du får både en dunderdynamik (där din bas får spela med mycket luft) och ett mikrodetaljerat mellanregister och diskant. På riktigt hög ljudnivå kan diskanten upplevas lite vass, men det är en marginell anmärkning och du är troligen döv innan du når den aktuella ljudnivån.

Musik:    (5)

Bild:  (4)

Ljud:  (5)

Diana Krall, född i British Columbia (Kanada), började spela piano vid fyra års ålder och har hunnit med fem underbara album sen dess.  Hon debuterade med det kritikerrosade albumet ”Only Trust Your Heart”, som låg i top på Billboard Jazz Charts under hela 1998 och som gav Krall en första Grammynominering. Redan året därpå lyckades hon vinna en Grammy med sitt platinasäljande album ”When I Look in You Eyes” och hon blev också den första jazzartisten på 25 år med en nominering i kategorin bästa album.

Konserten ”Live in Paris” spelades in i på Olympia i Paris i december 2001, kort efter albumreleasen ”The Look of Love”. Med rätta kan man fråga sig om det blir bättre än så här. Talangfulla Krall kombinerar en uttrycksfull, tonsäker och kraftfull röst med en virtuos pianotalang. I bandet märks namn som Anthony Wilson (gitarr) och John Clayton (bas – lyssna extra mycket på hans häftiga basgångar). Hon får även en klangfull support av Paris Symfoniorkesters strängsektion.

Bland låtarna känns några väldigt väl igen medan andra, för mig, är lite mer anonyma (utan att för den skull bli tråkiga). Även låtar som skulle kunna upplevas uttjatade (t ex ”Cry Me a River” och ”S’Wonderful”) är arrangerade så att de ger ett fräscht och nytt intryck.

Kameran följer Krall utan att bli alltför närgången. Hon interagerar sporadiskt och endast spartanskt med sin publik. Det här är intim jazz när den är som bäst…

Bilden är skarp och detaljrik men saknar lite av dynamiken i färgerna. Ljudet finns tillgängligt både i Dolby Stereo 2.0 (utan lågbaskanal alltså), Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1 I det här fallet är det faktiskt hugget som stucket vilken mix man väljer – så länge det är en i 5.1 Vill du ha fram en myriad detaljer i musiken så väljer du DTS-spåret på bekostnad av den allra kraftfullaste basen.

Musik:    (4)

Bild:  (4)

Ljud:  (4)