Konserten släptes i mars 2006 och är Anastacias första konsert-DVD. Den innehåller liveinspelningar från konserterna i Berlin (Velodrom) och München (Olympiahalle) hösten 2004.

Bland låtarna märks stora hits som ”Why’d you lie to me”, ”Sick and Tired”, ”Not that Kind”, “Paid my Dues” etc.

Visst, låtarna är bra och man har hört dem så många gånger att man lätt kan sjunga med (i alla fall i refrängerna) och hennes röst är både tonsäker och kraftfull. Hon spelar dock på sin sexualitet lite väl mycket och intensivt. Det är nästan lika lättklätt som när Madonna intar scenen. Hon har inte heller mycket till scenshow utan står mest upp och ner och sjunger. Det resulterar i att hon inte lyckas fånga min uppmärksamhet helt och hållet. Det är inga problem att resa sig och gå ifrån (utan att pausa) för att hämta något kallt att dricka.

Det som också bidrar till att upplevelsen inte är komplett är att vare sig bilden eller ljudet (Dolby Digital 5.1) är på topp. Lite kornig bild utan speciellt mycket dynamik och ett ljud som de borde ha slipat lite på inför releasen. Framför allt är det mellanregister som släpar efter. Basen är för markerad och detsamma gäller den lite ettriga diskanten.   

Musik:   (3)

Bild:  (3)

Ljud:  (3)

29 november 2003 samlades över 30 av världens största artister framför 40 000 människor i publiken på Green Point Stadium i Cape Town/Sydafrika, för att göra världen medveten om de stora problemen som HIV/Aids innebär – framför allt för Afrika.

Projektet lånade Nelson Mandelas fångnummer (46664) och naturligtvis deltog huvudpersonen själv både på scenen och i publiken.

Konserten sågs direktsänd i TV, radio och på Internet av över 2 miljarder människor.

Det här är liveupptagningen av konserten på DVD och inkluderar över 4 timmar musik på 2 skivor. Bland de deltagande artisterna ser du Anastacia, Angelique Kidjo, Beyonce, Bob Geldof, Bono, Eurythmics, Ms Dynamite, Peter Gabriel, Queen, The Corrs, Youssou N'Dour, Yusuf Islam (fd Cat Stevens) och Zucchero.

Mina personliga höjdpunkter är Eurythmics återförening för ett par känsligt framförda låtar, Queens bombastiska avslutning med några av deras mest kända hits och The Corrs spröda irländska toner.

Jag skall inte sticka under stolen med att några framträdanden känns lite väl träiga och framförs av artister som är helt okända i Europa (men säkert jätteidoler i Afrika).

Totalt sett är det dock en positiv, informativ och känslosam konsert som sätter fingret på en sjukdom som dagligen dödar fler än vi kan ana i Afrika.

Bilden är OK men inte så mycket mer än så. Den känns lite ofokuserad och med rätt så medioker upplösning. Den blir dock bättre efterhand som konserten varar och när natten faller på. Då blir också ljussättningen mera dramatisk och bilden dynamisk med god svärta.

Ljudet är tillgängligt i Dolby Digital 5.1 och i Stereo (det senare ljudspåret är lite tunt dock så välj det förra om du har möjlighet) och håller en god kvalitet med mycket dynamik och detaljer.

Musik:   (4)

Bild:  (3)   

Ljud:  (4)

Kungen av storbandsjazz bjuder här upp till en kavalkad av kända melodier; Sway, Fever, Come fly with me, I’ve hot you under my skin m fl. Hans mjuka, tekniskt välskolade, röst ger upphov till gåshud. Konserten är avskalad och intim i en underbar liten konsertlokal befolkad av en publik i alla åldrar. Naturligtvis återfinns de hysteriskt skrikande medelålders damerna längst fram (ibland tillsammans med, troligen medelst våld, medsläpade partners, men överraskande många yngre uppskattar den här melodiösa och pampiga musikgenren.

Michael Bublé bjuder verkligen på sig själv och tar inte sig själv på alltför stort allvar när han, på ett naturligt sätt, kommunicerar med publiken mellan låtarna. På en av låtarna har han besök av den skönsjungande och snygga Laura Pausini. Synd det bara blev en låt. Direkt därpå får ett ”spontanbesök” av Josh Grobin.

Tyvärr är scenen för liten och effekterna för få för att jag skall kunna ge maximalt betyg på framförandet. Det är svårt att göra en fullfjädrad show av det här materialet. Svänger gör det dock.

Bildkvalitén är krispig och detaljerad med djup svärta samt underbara färger. Ljudet finns i PCM och i DTS HD. Naturligtvis väljer du det senare (om din receiver hanterar det högupplösta formatet) och låter dina högtalare smeka dina hörselgångar. Jag har sällan hört en bättre ljudmix med en sådan otrolig dynamik som får baskonen i dina högtalare att fladdra i takt med basgångarna.

Musik:   (4)
Bild: (5)
Ljud: (5)

Detta är en så ovanlig företeelse som en Broadway-musikal som jag faktiskt tycker om. Jag älskar musikaler men har alltid haft väldigt svårt för produktioner från andra sidan Atlanten. De är ofta överproducerade med alltför mycket show och betydligt mindre substans. Jag är själv istället en fan av engelska musikaler. Les Misserable (kanske inte så engelsk ursprungligen), Miss Saigon, Cats, Phantom of the opera m fl är min melodi i denna genre.

Det var därför med väldigt lågt ställda förväntningar som jag stiftade bekantskap med Rent. En musikal som först sattes upp på Brodway (gick i 12 år) och som därefter även har blivit en spelfilm. Spelfilmen blev direkt en klar favorit. Kameratekniken, skådespelet, sångprestationerna och musiken imponerade.

Här handlar det istället om en inspelning av den sista föreställningen på en Broadway-scen. Tyvärr såg jag denna produktion efter filmversionen. De fysiska begränsningarna av en scen, kameror som mera ”instinktivt” skall fånga storyn (utan möjlighet till dynamisk klippning) och ett relativt begränsat skådespel (det påstås vara tufft att t ex dansa och samtidigt sjunga) gör att upplevelsen blir en aning stympad (i förhållande till den mera tillrättalagda och snyggt klippta filmen).

Storyn är gripande och handlar, utan att avslöja för mycket, om några ungdomar som med liten plånbok men med desto större hjärtan tar sig an svårigheterna och relationerna i vardagen. Homofober får välja en annan film, medan vi övriga får en insyn (om än i vissa avseenden flyktig sådan) i karaktärernas tuffa liv. Slutet är typiskt för Hollywood och kanske också anledningen till att jag oftast letar mig till filmer producerade på annat håll. Sångprestationerna är överlag godkända.

Bildkvalitén är hyfsad, men saknar lite skärpa och färgrikedom. Den rörliga kameran bidrar till en lite rörig och mjuk bild som förtar en del detaljer. Ljudet är mixat i Dolby Digital 5.1 men saknar en del dynamik. De lägre frekvenserna är för lågt mixade och de höga för högt. Det resulterar i en lite tunn ljudbild.

Musik:   (3)
Bild: (3)
Ljud: (4)

Nu kan man ju tro att jag bara tittar på musikaler, men av mina drygt 500 filmer är det bara en bråkdel som innehåller sång och/eller dans.

Les Misérable är en av de bästa och mest gripande musikalerna jag hittills sett. Den baseras, relativt löst, på en mastodontroman av den franske författaren Victor Hugo. Han gjorde till sin uppgift att reflektera och reagera på dåtidens orättvisor. Han var inte speciellt populär vare sig hos kyrkan eller hos den styrande eliten.

Musikalen är skriven av fransmännen Boublil och Schönberg och sattes först upp i Paris. Efter ett svalt mottagande där valde man att producera om den, lägga till några nya låtar och sätta upp den i London med hjälp av Cameron Mackintosh. Det blev en total succé och musikalen har gått 25 år i London och har blivit en av världens mest omtyckta. I väntan på en spelfilmsversion eller en scenversion (det ryktas att en sådan är på väg) har man i den här utgåvan samlat några av världen bästa sångare (med ett undantag – en totalt omogen Nick Jonas) för en konsertversion för att fira 25-årsjubileum. Du ser Alfie Boe, Matt Lucas, Lea Salonga med flera framföra några av de vackraste sångerna som någonsin skrivits för en musikal.

Anledningen till att framförandet inte får ett toppbetyg är att jag saknar interaktionen mellan skådespelarna. Här har sångarna möjlighet att briljera med sin teknik, men samspelet är nästan helt ersatt av ett oorganiskt framförande av låtarna framför en mikrofon. Man försöker föra handlingen framåt med textreferenser till storyn. Det krävs nog att man sett musikalen om man skall uppskatta denna konsert.

Bildkvalitén är förstklassig med bra skärpa och färgrikedom. Ljudet är mixat i DTS HD och är utmärkt detaljrikt och dynamiskt i andra akten men saknar botten i den första (förstår inte vad de har gjort med den här produktionen). Det kan hända att DVD-versionen är bättre mixad.

Musik:   (4)
Bild:  (5)
Ljud:  (4) för första aktern och  (5) för andra akten

Rock & Blues-kungen Roy Orbison, som tyvärr lämnade oss för några år sedan, jammar här på klubben Coconut Grove i Los Angeles tillsammans med ett antal lika legendariska musiker – bl a Jackson Browne, Bruce Springsteen, Bonnie Raitt, Elvis Costello och Tom Waits (inget dåligt band).

Bland låtarna, som framförs med Orbisons känslofulla, oansträngda, spröda och tonsäkra röst, hör du bl a klassikerna ”Only the lonely”, ”Blue Bayou”, ”Oh Pretty Woman” och ”Crying”.

Konserten är inspelad 1998 i svart/vitt (därav titeln) och i dokumentär stil. Spröda bilder med stor kontrast. Filmen tappar dock ibland fokus (baksidan med dokumentär inspelning) och är inspelad i det då gällande 4:3-fomatet (tråkigt på våra stora fina 16:9-apprater).

Ljudet är kristallklart, dynamiskt och mycket detaljrikt. Välj Dolby Digital för bästa ljud. En lite annorlunda detalj är att ljudbilden inte är mixad framför tittaren (som det normalt brukar vara – med små stämningsinslag och publiktjut bakifrån), utan du är istället placerad mitt i orkestern. Instrumenten sveper omkring dig och det är en mycket speciell upplevelse – jag lovar.

Musik:   (4)
Bild: (4)
Ljud: (5)

 

Så i början av 2011 kom uppföljaren (”21”). Om hennes första album förtrollat publiken och skapat rubriker, så slog den nya produkten ner som en bomb och har blivit det bäst säljande albumet 2011 … i världen, med spår som ”Someone like you” och ”Rolling in the deep”.

I slutet av förra året släpptes liveinspelningen ”Adele – Live at Royal Albert Hall” på DVD och Blu-ray. Den hamnade direkt på min önskelista.

Igår kväll satte jag på konserten … och har fortfarande gåshud. Ung och oförstörd, rörd av förmånen att få spela inför en fullhövdad publik på anrika Royal Albert Hall, men totalt oberörd av de höga förväntningarna hos hennes fans, ger hon sig i kast med de bästa låtarna från de två albumen och framför dem i en intim och avskalad atmosfär. En del låtar backas upp av en strängensemble och en normal bandbesättning, men de allra, allra vackraste ögonblicken är när hon endast ackompanjeras av ett piano. Underbart… Den enda invändningen jag kan ha är att konserten förmodligen hade gjort sig ännu bättre i en liten, rökig jazzklubb. Här känns ibland intimiteten lite anonym (!) i den gigantiska konsertlokalen. Hon griper dock tag om en, vädjar till ljusproducenten att tända ljusen så att hon kan se publiken och berättar ärligt hur varje låt har vuxit fram ur hennes sargade förhållanden. Utlämnande är bara förnamnet…

Produktionen på Blu-ray består av den kompletta konserten på (tyvärr bara) 90 minuter samt en CD-skiva med hela showen. Här kommer också min allvarligaste kritik. Producenten har sett sin chans att tjäna storkovan på Adeles framgångar och slarvat med detaljer som stör åtminstone mig.

Ljudet är lagrat i DTS-HD Master (och i stereo naturligtvis). Det är alltså en högupplöst ljudkvalitet helt utan komprimering. I vanlig ordning, när det gäller DTS, så är ljudet kristallklart och dynamiskt men saknar basdjupet. Här MÅSTE du höja volymen på din subba ett par hack för att kunna njuta fullt ut.

Bilden är alldeles för mjuk och upplösningen gör inte Full-HD rättvisa. I de ljusa scenerna är skärpan bra, men så fort regissören panorera i publiken ser man att produktionen har en kornighet som borde vara förbjuden på en Blu-ray. Dessa eviga sceningångar med oskärpa till skärpa och scenutgångar med skärpa till oskärpa ser trevligt ut de första 10 gångerna, men därefter undrar man om fantasin saknas helt eller om det helt enkelt är frågan om resurssparande åtgärder.

Sammantaget är det här en mycket givande konsert och jag hade gärna sett Adele live. Det finns dock lite skavanker i produktionen som drar ner mitt betyg och som gör att jag ifrågasätter varför man inte nöjde sig med en DVD-version. Blu-ray tillför inget ytterligare.

Konsert:   (5)
Ljud:  (3) eller  (4 - med manuellt höjd nivå på basen)
Bild:  (3)

Alla känner ju till att talangfulla Amy lämnade oss alldeles för tidigt. Hennes problem med droger accelererade okontrollerat mot slutet och hennes livs kärlek var den som introducerade henne i träsket.

Det här är (tyvärr) en av hennes sista konserter och det märks dramatiskt. Redan när hon kommer in på scenen märker man att hon är lätt påverkad. Hon sluddrar lite lätt redan i första mellansnacket. Hon ger ett virrigt intryck och hon glömmer vad hon tänkte berätta om låtarna. Kontinuerligt under hela showen dricker hon något odefinierbart ur en mugg. I slutet av konserten är hon så berusad (drogad?) att man knappt längre förstår vad hon säger mellan låtarna. Hennes blick är dimmig och hennes rörelser klumpiga. Inför extranumret stapplar hon ut från scenen och man får intrycket att hon inte kommer att kunna ta sig in igen. Hela konserten är över på lite drygt en timme. Mer än så klarar hon inte av…

Ett tragiskt livsöde som har klara paralleller med Billy Holiday. Billy sjöng svart soul, hade ett trasigt liv med mycket sprit och droger och dog också väldigt ung. Amy är den vita motsvarigheten med sin raspiga röst med mycket svärta. Lika nergången fysiskt och hon dog också när hennes popularitet var på topp.

Båda hade dock en förmåga att trollbinda sin publik så fort de öppnade munnen och tog första tonen. Amy visar prov på detta här. Bry dig inte om att hon är halvt väck mellan sångerna för när hon tar micken i sin hand är allt bortglömt. Lyssna på hennes uppgivna röst i "Back to black" eller "Rehab" och säg mig om inte gåshuden infinner sig och en tår letar sig fram i ögonvrån.

Mycket emotionell konsert av en av vår tids största soul-/jazzsångerskor. Hennes pappa och styvmamma sitter i publiken. Gissa om ovan nämnda låtar får en annan dimension. Mitt betyg här nedan grundar sig på den musikaliska delen av konserten och jag blundar helt för den trasiga människan som står på scenen.

Här har du en utmärkt bild med livliga färger och ett kristallklart ljud i DTS-HD Master.

Musik:         (5)
Bild:      (4)
Ljud:      (5)