Cher är den enda kvinnan som släppt singlar som har hamnat i 10 i topp-listorna världen över under de senaste fyra årtiondena! Under de över 40 år hon varit verksam har hon vunnit massor av priser för sin musik och var fortfarande aktiv (trotts titeln på den här produktionen) flera år efter denna konsert. Numera är det sällan hon syns i medier.

Konserten ”The Farewell Tour” spelades in i november 2002 framför en hysterisk publik i Miami. Den innehåller inslag från hennes breda repertoar: hennes erkänt musikaliska triumf, hennes framträdande i TV, teater och film (kanske inte hennes största meriter, men det visar på hennes oerhörda mångsidighet som artist) och även en speciell återblick på ”The Sonny and Cher Show” (TV-programmet som hon slog igenom i tillsammans med sin dåvarande man Sonny).

Produktionen är den tredje livekonserten som spelats in med Cher. Ursprungligen visades konserten på TV (NBC) och drog nära 17 miljoner tittare. Cher fick en Emmy för prestationen och videoproduktionen har sålt 3 gånger platina i USA och 7 gånger platina i Australien.

Många av hennes mest kända låtar rullas upp på ett pärlband: ”I Still Haven't Found What I'm Looking For”, ”Dark Lady”, ”The Shoop Shoop Song (It's in His Kiss)”, ”Strong Enough” och ”If I Could Turn Back Time” för att nämna några.

En konsert är inte en Cher-konsert om du inte får uppleva ständiga (och imponerande snabba) outfit-byten (i många fall är det nog en nätt överdrift att kalla dem kläder). Jag har inte koll på hur många gånger hon kommer in på scen med nya kreationer, men ett dussintal är det säkert.

Chers mörka, suggestiva och faktiskt även tonsäkra röst är väldigt speciell och du känner igen hennes sångstil direkt när du hör den. Det här är en show med stort ”S” och det är fullt ös från första tonen till sista diskodunket i ”Belive”. ”Tanten” är imponerande vig och ser respektlöst bra ut för sin mogna ålder.

Produktionen har en kristallklar bild och det är nästan ett måste med tanke på färgerna och ljusorgasmen på scenen. Jag har konserten på DVD men kan föreställa mig att det blir en ännu bättre och skarpare bild på Blu-ray.

Ljudet är klart och dynamiskt med bra djup och tryck i basgångarna (och de är många i detta diskoinferno). Produktionen innehåller både Stereo, Dolby Digital och DTS-spår. Även om upplösningen och detaljrikedomen i DTS-spåret är bäst så väljer jag här den bombastiska DD-mixen.

Musik:   (4)

Bild:  (4)

Ljud:  (4)