”Sticky & Sweet Tour” är filmad under Madonnas åttonde turné. Turnén startade den 23 augusti 2008 i Cardiff (Wales) och upplevdes (bokstavligt talat) av drygt 3,5 miljoner lyckliga fans i 32 länder. De två konserterna i Sverige såldes slut samma dag biljetterna släpptes. Turnén ansågs vara den mest framgångsrika någonsin av en soloartist. Den näst mest framgångsrika turnén är ”Confessions Tour” med Madonna (!).

Denna inspelning inkluderar hela konserten i Buenos Aries. Den filmades under fyra dagar med en publik på över 256 000 personer.

Hela konserten är uppdelad i fyra delar: Pimp (där S&M är temat – tänk outfits, höftgung, läder, gummi, utmanande texter och gester), Old School (med Madonnas klassiska och välkända låtar – enligt mig den bästa sektionen i konserten), Gypsy (en fusion med zigensk och latinsk folkmusik och dans) och slutligen Rave (avsnittet med klara influenser från österlandet).

Konserten omfattar även (rätt så lägligt) ett avsnitt som flirtar rätt friskt med den argentinska publiken. Hon sjunker (naturligtvis) ”Don’t Cry For Me Argentina” med en fantastisk respons från publiken.

Annars är det CD.n ”Hard Candy” som står för huvudsakliga låtvalet. Albumet låg etta i 37 länder och innehåller disco och funk med ett fruktansvärt taktfast och suggestivt beat.

Inom parentes kan nämnas att turnén i Europa innehöll en hyllning (i form av ett dansnummer) till Michael Jacksons minne (saknas naturligtvis i denna produktion).

Madonna har alltid varit mycket kontroversiell (i hög grad medvetet)…

Det republikanska partiet i USA protesterade högljutt mot en rad uttalanden som Madonna gjorde på scenen mot presidentkandidaterna 2008 (John McCain och Sarah Palin). I Rumänien tag man illa vid sig när Madonna framförde temat Gypsy och passade på att kritisera bemötandet av Zigenare i Europa.

Konserten som helhet är ett inferno av ljud och ljus och är absolut bäst under de två första delarna. Den har en klar kvalitetsmässig nedgång i mitten och tar fart igen mot slutet. Tanten kan fortfarande…

Ljudet är bra men med en lite för bastung mix. En del av de musikaliska nyanserna försvinner i den dynamiska grytan. Bilden är skarp och kameraåkningarna riktigt snygga. Kanske zoomas Madonnas sköte in någon gång för mycket.

Musik: (4)   

Bild: (4)

Ljud: (4)

På sin konsertturné 2001 (kallad “One More Car One More Rider”) tog Erik Clapton med sig ett band bestående av de bästa jazzmusikerna i branschen. Vad sägs om namn som Steve Gadd på trummor och Chic Corea på keyboard. Man får inte heller glömma basisten Nathan East. Han har spelat på hundratals album och backat upp många världsartister. Som om det inte är nog har Erik även fått med sig Billy Preston som virtuost hanterar Hammondorgeln. Preston har kallats för den femte Beatlesmedlemmen efter sitt bidrag på albumen ”Let it Be” och ”Abbey Road”. Dessutom har han spelat med Aretha Franklin, Sammy Davis Jr., Quincy Jones, The Jackson Five och The Rolling Stones. Hepp!

Några av Claptons fantastiska låtar som framförs på konserten är ”Reptile”, ”Tears In Heaven”, ”Change The World”, ”My Father's Eyes”, ”River Of Tears”, “Hoochie Coochie Man”, naturligtvis “Cocaine”, “Wonderful tonight” och superhiten “Layla”. Det här är några av de bästa låtarna som någonsin skrivits (tycker jag i alla fall)…

Inspelningen visar en gitarrvirtuos som bara blir bättre med åldern och som förfinar sin teknik till fulländning. Konserten inleds med bluesig akustisk gitarr ackompanjerad (som grädde på moset) av hans skrovligt uttrycksfulla röst. Därpå släpper han den akustiska gitarren och greppar sin Gibson för en rad jazziga låtar tillsammans med sitt högkvalitativa band. Efter en halvtimma hänger han sin Fender Stratocaster runt halsen och lirar blues så det gungar i salongen. Ingen spelar blues som Clapton.

Utan överdrift vill jag påstå att det här är en av de bästa konserter jag har sett. Glöm att Clapton är en medioker showare. Det är inte främst det visuella intrycket som lämnar avtryck. Det är 128 minuter ren och skär audiell magi.

DVD-ljudet är kristallklart och mycket dynamiskt i DTS medan bilden håller en mycket god kvalitet. Mikrodetaljerna saknas kanske och svärtan blir lite urvattnad, men jag tror att jag blivit bortskämd med Blu-Ray. När DVD-formatet var allenarådande ansåg jag nog att bilden var utmärkt.

Musik: (5)   

Bild: (4)

Ljud: (5)