Namnet på både albumet och konserten bygger på ett raljerande uttalande av Eaglessångaren Don Henley i samband med att gruppen splittrades efter inre motsättning 1980. På en direkt fråga om gruppen någonsin skulle spela tillsamman igen, menade han att gruppmedlemmarna säkert skulle hitta tillbaka till en fungerande kommunikation sinsemellan den dagen helvetet frös till is (man får väl anta att han menade att chansen var relativt liten).

Så fel han fick! 14 år senare (1994) lyckades de forna medlemmarna i Eagles (Don Henley, Glenn Frey, Joe Walsh, Don Felder, och Timothy B. Schmit) återförenas för att spela in både ett nytt album (mest med gammalt material och endast fyra nya låtar dock) och även åka på en dyr turné (dyr för biljettköparna alltså - för speciellt påkostad var inte scenografin). I början av konserten försöker Glenn Frey avdramatisera titeln på albumet/konserten (eller kanske bara skoja till det lite) när han säger "For the record, we never broke up; we just took a 14-year vacation”.

Konserten innehåller bl a följande välkända låtar: “Hotel California” (som inleder konserten I ett underbart förlängt och akustiskt framförande), “Tequila Sunrise”, “Help Me Through the Night”, “New York Minute”, ”The Last Resort”, ”Take it Easy”, ”Life in the Fast Lane”, ”Get Over It” och ”Desperado”. Konsertturnén rullade runt i världen från 1994 till 1996 och blev en av de mest framgångsrika i musikhistorien.

Musikernas spelstil är mycket avspänd och tillbakalutad och man märker direkt att herrarna har många års erfarenhet i bagaget. De känns inte alls ringrostiga och (de flesta) rösterna håller ännu.

Konserten inleds med ett antal låtar som framförs akustiskt med killarna sittande på stolar framför publiken. Ingen show att tala om alltså, men desto större kvalitet på framförandet. Därefter reser de sig upp och tar fram elgitarrerna och drar av resterande låtar med betydligt mera riv och tryck.

Den här DVD.n är en av de första musikproduktionerna som förpackar ljudet i DTS-format tillsammans med det traditionella stereospåret (i senare releaser har även ett Dolby Digital-spår lagts till). Som extramaterial finns låten "Seven Bridges Road" i högupplöst DTS-format (utan bild). Det som också gör den här produkten unik är att mixen placerar dig mitt i orkestern och inte i publiken (som det är brukligt). Det betyder att de olika instrumenten är placerade både runt om och även på din sittplats i soffan (!). Det är en mycket speciell upplevelse som leder till en intensiv inlevelse.

Det har gått några år sedan produkten släpptes på marknaden och det syns framförallt på bilden. Den är inte på absoluta toppnivå, men ändå skarp med bra färgbalans och dynamik. Ljudet är produktens absoluta clou. Här har DTS-spåret mixats till perfektion. Du får både en dunderdynamik (där din bas får spela med mycket luft) och ett mikrodetaljerat mellanregister och diskant. På riktigt hög ljudnivå kan diskanten upplevas lite vass, men det är en marginell anmärkning och du är troligen döv innan du når den aktuella ljudnivån.

Musik:    (5)

Bild:  (4)

Ljud:  (5)

Diana Krall, född i British Columbia (Kanada), började spela piano vid fyra års ålder och har hunnit med fem underbara album sen dess.  Hon debuterade med det kritikerrosade albumet ”Only Trust Your Heart”, som låg i top på Billboard Jazz Charts under hela 1998 och som gav Krall en första Grammynominering. Redan året därpå lyckades hon vinna en Grammy med sitt platinasäljande album ”When I Look in You Eyes” och hon blev också den första jazzartisten på 25 år med en nominering i kategorin bästa album.

Konserten ”Live in Paris” spelades in i på Olympia i Paris i december 2001, kort efter albumreleasen ”The Look of Love”. Med rätta kan man fråga sig om det blir bättre än så här. Talangfulla Krall kombinerar en uttrycksfull, tonsäker och kraftfull röst med en virtuos pianotalang. I bandet märks namn som Anthony Wilson (gitarr) och John Clayton (bas – lyssna extra mycket på hans häftiga basgångar). Hon får även en klangfull support av Paris Symfoniorkesters strängsektion.

Bland låtarna känns några väldigt väl igen medan andra, för mig, är lite mer anonyma (utan att för den skull bli tråkiga). Även låtar som skulle kunna upplevas uttjatade (t ex ”Cry Me a River” och ”S’Wonderful”) är arrangerade så att de ger ett fräscht och nytt intryck.

Kameran följer Krall utan att bli alltför närgången. Hon interagerar sporadiskt och endast spartanskt med sin publik. Det här är intim jazz när den är som bäst…

Bilden är skarp och detaljrik men saknar lite av dynamiken i färgerna. Ljudet finns tillgängligt både i Dolby Stereo 2.0 (utan lågbaskanal alltså), Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1 I det här fallet är det faktiskt hugget som stucket vilken mix man väljer – så länge det är en i 5.1 Vill du ha fram en myriad detaljer i musiken så väljer du DTS-spåret på bekostnad av den allra kraftfullaste basen.

Musik:    (4)

Bild:  (4)

Ljud:  (4)

I motsats till de klassiska och välrenommerade mastodontproduktionerna från gamla Pink Floyd, ser du här en nerskalad show från Royal Festival Hall i London 2001 med liten orkester och kör. I centrum står David Gilmour; en av frontfigurerna i det mytomspunna brittiska bandet Pink Floyd.

Gilmour framför ett antal presentationer av både eget material men naturligtvis även klassiska spår av Pink Floyd. Han öppnar med en längre soloversion (sång och gitarr av mästaren själv) av ”Shine On You Crazy Diamond”. Konserten tar ordentlig fart när klockorna i ”High Hopes” ljuder vackert. Bandet är mycket samspelt och individuellt excellent. Dynamiken i de bombastiska låtarna skapas med små medel och gåshuden infinner sig när Richard Wright och Bob Geldof gör sina gästframträdanden.

Den inledande låten repriseras mitt i konserten, men nu med full orkester, kör och elektriska gitarrer. Tjusigt…

Hela konserten har mera formen av en klassisk konsert än en rockshow. Publiken sugs in i Gilmours framträdande och sträcker sig som mest till applåder och lite visslingar. Det här är ingen konsert då publiken står upp och gungar fram och tillbaka i extas.

Sammanfattningsvis är det här en utmärkt konsert som borde tilltala alla fans av symfonisk rock i allmänhet och David Gilmours och Pink Floyds intelligenta kompositioner i synnerhet.

Bilden är skarp, färgmättad och i stort utmärkt. Den kan dock inte konkurrera med ljudet som här fungerar som en lärobok i dynamik, mikrodetaljer och en mix utförd med varsam hand. Jag skulle inte bli överraskad om Gilmour själv har ett finger med i mixningen. Det finns två ljudspår på DVD.n; en 5.1 från Dolby Digital (som du skall välja om du kan) men även ett stereospår som inte är mycket sämre…

Musik:    (5)

Bild:  (4)

Ljud:  (5)

Cher är den enda kvinnan som släppt singlar som har hamnat i 10 i topp-listorna världen över under de senaste fyra årtiondena! Under de över 40 år hon varit verksam har hon vunnit massor av priser för sin musik och var fortfarande aktiv (trotts titeln på den här produktionen) flera år efter denna konsert. Numera är det sällan hon syns i medier.

Konserten ”The Farewell Tour” spelades in i november 2002 framför en hysterisk publik i Miami. Den innehåller inslag från hennes breda repertoar: hennes erkänt musikaliska triumf, hennes framträdande i TV, teater och film (kanske inte hennes största meriter, men det visar på hennes oerhörda mångsidighet som artist) och även en speciell återblick på ”The Sonny and Cher Show” (TV-programmet som hon slog igenom i tillsammans med sin dåvarande man Sonny).

Produktionen är den tredje livekonserten som spelats in med Cher. Ursprungligen visades konserten på TV (NBC) och drog nära 17 miljoner tittare. Cher fick en Emmy för prestationen och videoproduktionen har sålt 3 gånger platina i USA och 7 gånger platina i Australien.

Många av hennes mest kända låtar rullas upp på ett pärlband: ”I Still Haven't Found What I'm Looking For”, ”Dark Lady”, ”The Shoop Shoop Song (It's in His Kiss)”, ”Strong Enough” och ”If I Could Turn Back Time” för att nämna några.

En konsert är inte en Cher-konsert om du inte får uppleva ständiga (och imponerande snabba) outfit-byten (i många fall är det nog en nätt överdrift att kalla dem kläder). Jag har inte koll på hur många gånger hon kommer in på scen med nya kreationer, men ett dussintal är det säkert.

Chers mörka, suggestiva och faktiskt även tonsäkra röst är väldigt speciell och du känner igen hennes sångstil direkt när du hör den. Det här är en show med stort ”S” och det är fullt ös från första tonen till sista diskodunket i ”Belive”. ”Tanten” är imponerande vig och ser respektlöst bra ut för sin mogna ålder.

Produktionen har en kristallklar bild och det är nästan ett måste med tanke på färgerna och ljusorgasmen på scenen. Jag har konserten på DVD men kan föreställa mig att det blir en ännu bättre och skarpare bild på Blu-ray.

Ljudet är klart och dynamiskt med bra djup och tryck i basgångarna (och de är många i detta diskoinferno). Produktionen innehåller både Stereo, Dolby Digital och DTS-spår. Även om upplösningen och detaljrikedomen i DTS-spåret är bäst så väljer jag här den bombastiska DD-mixen.

Musik:   (4)

Bild:  (4)

Ljud:  (4)

Bob Marley uppträder här på Rainbow Theatre i London sommaren 1977, tillsammans med sitt legendariska band; The Wailers. Albumet ”Exodus” hade precis släppts och spelades flitigt både i hemmen och på radio. Konserten spelades in när han stod på den absoluta toppen av sin popularitet (i Europa).

Showen startar med långsamma ”Trenchtown Rock” och när de når klimax i låten ”Exodus” verkar Marley befinna sig i en helt annan värld (!). Han gungar extatiskt från sida till sida och blundar medan han sjunger.

I flera av låtarna verkar Bob och bandet lite osynkade med varandra (gitarrsolon startar innan och även långt efter att Bob sjungit sin del) och han missar själv (hoppar över?) en del av låttexterna.

Även om den musikaliska kvalitén kanske inte är på topp (för mig i alla fall) så kan man ändå se det här som en viktig dokumentär av en av vår tids största reggaeartister.

Bilden har restaurerats digitalt och ljudet har remastrats till Dolby Digital 5.1, DTS 5.1 och Dolby Stereo. Naturligtvis skall du inte förvänta dig en bildkvalitet som ligger ens i närheten av dagens produktioner (den är i själva verket rätt så kornig och oskarp) och inte heller ljudet är topproducerat (lite tunt och med liten dynamik). Med tanke på att produktionen sträcker sig tillbaks till 1977 får man väl anse det vara helt OK…

Musik:   (3)

Bild:  (2)

Ljud:  (3)

Den regerande och legendariske, då 75-årige, blueskungen B.B King (Blues Boy King) ses här i en liveupptagning från Washington år 2000 tillsammans med sin gitarr ”Lucille” (en specialbyggd Gibson utan f-hål).

King räknas tillsammans med Muddy Waters till de mest stilbildande blusmusikerna och har påverkat rockmusiker som Eric Clapton, Dave Murray och Jimi Hendrix. Han valdes 1980 in i Blues Hall of Fame.

Hans speciella gitarrsound och raspiga, själfulla röst har gjort honom till en av 1900-talets mest kända bluesmusiker. Några av hans mest spelade låtar framförs även i denna 65 minuter långa konsert: ”Two I Shoot Blues”, “Let the Good Times Roll”, “I'll Survive”, “Just Like a Woman”.

Det är lite sorgligt att han måste genomföra hela konserten sittande på en stol, men redan efter ett par låtar, med ett tight och spelskickligt band i ryggen, har man glömt att showpotentialen är obefintlig. Här är ett typiskt exempel på när innehållet är mycket viktigare än den glättiga ytan (även om hans kavaj är skrikig så det räcker).

Bilden på DVD.n är färg- och kontrastrik och har en bra skärpa.

Ljudet är mycket dynamiskt och är paketerat både i Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1 Även om DTS-spåret är lite elegantare och mindre komprimerat, så väljer jag ändå DD-spåret med bättre tryck i basgångarna.

Musik:   (4)

Bild:  (4)

Ljud:  (4)

Konserten släptes i mars 2006 och är Anastacias första konsert-DVD. Den innehåller liveinspelningar från konserterna i Berlin (Velodrom) och München (Olympiahalle) hösten 2004.

Bland låtarna märks stora hits som ”Why’d you lie to me”, ”Sick and Tired”, ”Not that Kind”, “Paid my Dues” etc.

Visst, låtarna är bra och man har hört dem så många gånger att man lätt kan sjunga med (i alla fall i refrängerna) och hennes röst är både tonsäker och kraftfull. Hon spelar dock på sin sexualitet lite väl mycket och intensivt. Det är nästan lika lättklätt som när Madonna intar scenen. Hon har inte heller mycket till scenshow utan står mest upp och ner och sjunger. Det resulterar i att hon inte lyckas fånga min uppmärksamhet helt och hållet. Det är inga problem att resa sig och gå ifrån (utan att pausa) för att hämta något kallt att dricka.

Det som också bidrar till att upplevelsen inte är komplett är att vare sig bilden eller ljudet (Dolby Digital 5.1) är på topp. Lite kornig bild utan speciellt mycket dynamik och ett ljud som de borde ha slipat lite på inför releasen. Framför allt är det mellanregister som släpar efter. Basen är för markerad och detsamma gäller den lite ettriga diskanten.   

Musik:   (3)

Bild:  (3)

Ljud:  (3)

29 november 2003 samlades över 30 av världens största artister framför 40 000 människor i publiken på Green Point Stadium i Cape Town/Sydafrika, för att göra världen medveten om de stora problemen som HIV/Aids innebär – framför allt för Afrika.

Projektet lånade Nelson Mandelas fångnummer (46664) och naturligtvis deltog huvudpersonen själv både på scenen och i publiken.

Konserten sågs direktsänd i TV, radio och på Internet av över 2 miljarder människor.

Det här är liveupptagningen av konserten på DVD och inkluderar över 4 timmar musik på 2 skivor. Bland de deltagande artisterna ser du Anastacia, Angelique Kidjo, Beyonce, Bob Geldof, Bono, Eurythmics, Ms Dynamite, Peter Gabriel, Queen, The Corrs, Youssou N'Dour, Yusuf Islam (fd Cat Stevens) och Zucchero.

Mina personliga höjdpunkter är Eurythmics återförening för ett par känsligt framförda låtar, Queens bombastiska avslutning med några av deras mest kända hits och The Corrs spröda irländska toner.

Jag skall inte sticka under stolen med att några framträdanden känns lite väl träiga och framförs av artister som är helt okända i Europa (men säkert jätteidoler i Afrika).

Totalt sett är det dock en positiv, informativ och känslosam konsert som sätter fingret på en sjukdom som dagligen dödar fler än vi kan ana i Afrika.

Bilden är OK men inte så mycket mer än så. Den känns lite ofokuserad och med rätt så medioker upplösning. Den blir dock bättre efterhand som konserten varar och när natten faller på. Då blir också ljussättningen mera dramatisk och bilden dynamisk med god svärta.

Ljudet är tillgängligt i Dolby Digital 5.1 och i Stereo (det senare ljudspåret är lite tunt dock så välj det förra om du har möjlighet) och håller en god kvalitet med mycket dynamik och detaljer.

Musik:   (4)

Bild:  (3)   

Ljud:  (4)